Livias tankar om mellanmänsklighet

Mellanmänsklighet är allt som sker mellan människor, men även mellan det som vi ser som mänskligt. Frågan om vad som gör oss människor till att bli mänskliga har nog mänskligheten disputerat om i alla år. Vad är människan, ja då handlar det om arten, inte om den enskilda individen. Gemensamt är att alla frågor fokuserar på individen och framför allt sen flera hundra år tillbaka är det hennes inre som de flesta fokuserar på. Från vaggan till graven kategoriseras vi på alla tänkbara och otänkbara sätt. NÄR får vi egentliga bara vara dem vi är, utan att bli kategoriserade, bedömda och diagnostiserade. Om vi inte lever upp till ett ideal har vi brister som behöver korrigeras.

Till stor del ligger psykologin bakom detta eller skall vi hellre säga att med förändringen på synen på vad som är en människa och vilken enskild skuld hon har, har psykologin vuxit fram och har från en tid till en annan nästan fått religionsstatus. Vi har i mångt och mycket bytt ut religionen mot psykologin. Förut var det religionen och Gud som förklarade hur människor skulle leva. NU är det psykologin. Den har likt religionen ett helande inslag. Kom till oss och du blir frisk.

Att se på människan genom psykologins terminologi, skymmer sikten från VEM hon egentligen är, VEM individen är. Man tittar på hennes beteende, frågar om hennes barndom, ber henne leta efter mönster och NÄR dessa mönster mm. stämmer överens fastslår man att någon är neurotisk, psykopatisk och eller är asocial mm. Det jag vänder mig emot är att man fastslår att det är INDIVIDEN som ÄR någonting, istället för att titta på hur individen i SAMSPEL med sin omgivning BLIR någonting. Och om man BLIR någonting, kan man BLI NÅGONTING ANNAT. Allt beror på VEM som tittar på oss. För SER oss gör de inte. Och om det är så kan vi välja bort det som får oss att BLI det vi inte vill bli. Om man ÄR, ja då är det någonting inom individen som troligen inte alls anses kunna förändras. Men hur skall en individs inre någonsin kunna kategoriseras, nås med en terms definition. När man väl bestämt att någon ÄR någonting behandlas denne i enlighet med detta. Inte minst bidrar denna kategorisering att barn/elever under hela sin skoltid blir åtgärdade - det sägs för deras egen skull. Men det kan lika gärna vara för andras skull. En elev man uppfattar som bråkig, tas ifrån klassen. Det ÄR även här INDIVIDEN det är fel på. Inte klassen, inte skolan, inte läraren, inte samhället. Det är som om individerna skall korrigeras till att passa ett system som ingen ens reflekterar över skulle kunna förändras i enlighet med de människor som lever i det.

Att se på människan, på individen genom psykologins terminologi, är att man genom denna betraktelse reducerar henne.

Men varför har då psykologin fått en sådan genomslagskraft om den nu inte sitter inne med sanningen om individen, om de inte har de rätta verktygen i syfte att få fram sanningen. Det är svårt att säga, men Ett - den tillredsställer makten - man hittar ett sätt att bli av med icke-önskvärda människor, Två - den är till sin karaktär svår att värja sig emot - de talar om ett undermedvetande som man menar individen inte har tillgång till (men hur kan det komma sig att utomstående har detta) Tre - det är lätt att manipulera med psykologiska termer, t.ex. man förnekar det uppenbara, man förstår inte, man skall tala om sig själv, sitt innersta - vilket ökar sårbarheten inför psykoterapeuten. Fyra - man använder sig av psykofarmaka som bedövar bl.a. känslor som ingen kan ta hand om.

Felet är dessutom att psykologin är en s.k. panteori. Man tror sig kunna förklara allt med hjälp av psykologisk termer. Framför allt är felet med psykologin att den anser sig kunna stå som förklaring för HELA mänskligheten. Jag tror att den har sitt existensberättigande i de fall som verkligen är psykiskt relaterade. Men, som den nu framträder, är ALLA sjuka eller har brister om de inte är helt i balans.  

Det är svårt att kritisera psykologin, eftersom man kan få kommentarer som man har svårt att värja sig emot. T.ex. Du har tydligen haft dålig erfarenhet av psykoterapi eller psykologer, Du är inte tillräckligt kunnig för att förstå, du förnekar det uppenbara, du har krafter inom dig som du inte har kontroll över, du har för stark kontroll över dig själv mm. mm. mm. Psykologer är bara människor de också. Lika lite som någon annan kan de känna till vad som verkligen rör sig inom en människa - det dom kan se, vilket vi alla kan se är ett visst beteende. Ett beteende som vi kan tolka på olika sätt. 

Det övergrepp jag blev utsatt för för många år sen kan förklaras med psykologin. Man kan kategorisera dessa människor och säga att de var psykopater. Okänsliga inför det dom utsatte mig för lever de fortfarande utan att känna till den skada de åsamkade. Men jag har aldrig sett dem som psykopater. De handlade i enlighet med de signaler ett samhälle sänder ut. De fick aldrig lära sig att det var ett övergrepp. Inte jag heller! Men varför mådde jag så dåligt, varför blev hela mitt liv förstört efter denna händelse. Därför att det var ett övergrepp. Gärningsmännen var skyldiga, men inte för att de var psykopater utan därför att signalen från samhället grundade sig på gamla trosföreställningar….

Lösningen på lång sikt är INTE att få offren behandlade så att de kan förhålla sig på ett sätt som inte får dem att krascha, inte heller är lösningen på lång sikt att behandla gärningsmän i tron om att dessa skall kunna komma ut i samhället igen som laglydiga medborgare. Lösningen på lång sikt är att förändra vår syn på vissa företeelser. Vi måste radikalt förändra de grundvalar vårt samhälle står på … Framför allt måste vi försöka SE andra, förstå att ordna ett samhälle i vilket alla människor kan leva gott och i enlighet med deras egna förutsättningar. Om människor mår bra, gör de heller inte andra illa…. Men tills dess då? Ja, ett första steg är väl att inte kategorisera människor och att mena att någon ÄR på ett speciellt sätt. Kanske vi skall tona ner våra förväntningar på andra, tillåta brister, inte sträva efter ett ideal som ingen av oss någonsin kan leva upp till.

Vår strävan efter detta ideal innebär att vi kväver mångas känsloliv, vi säger - du är för mycket, du är för glad, för ledsen, för arg, för snäll mm. Den svenska mentaliteten med dess honörsord - Lagom - kan mycket väl beskriva det de flesta önskar av oss. Men vill vi ha det så?

Psykologin är till för att korrigera … för VEM, för individen eller för maktens skull …. den är till för att hjälpa, VEM, individen eller makten. När man ger psykofarmaka för att någon skall kunna gå till jobbet efter en svår sorg eller upplevelse. Istället för att ge personen tid istället. Vem är det man hjälper …? Psykologin går i det här fallet maktens ärende, inte av illvilja, utan av en övertro på sin egen förmåga att hjälpa individer som de tror sig veta någonting om, men som endast är en produkt av en tro på att man utifrån en viss terminologi anser sig kunna förklara människans inre. Man stänger dörren istället för att öppna den. Psykofarmaka kan i värsta fall skapa känslolöshet som bidrar till att grova brott begås…. En arbetslös får ångest av att vara det, får psykofarmaka … man behandlar individen istället för att behandla samhället. Det enda personen behöver är ett jobb. Men varför uppträder ångesten, jo därför att samhället har föreställningen att individen = sitt arbete.

Som jag ser det, handlar det inte om att någon ÄR utan vad som tillåts existera MELLAN oss människor i ett samhälle - vilka värderingar vi har, vilka lagar och förordningar som finns i syfte att stävja att andra råkar illa ut. Men kanske vårt system är sjukt - det som förhindrar oss från att bli fria, leva utifrån våra egna förutsättningar, ge oss ansvaret tillbaka - vi blir vårdade till döds! Vår egen förmåga knäcks - därför att andra alltid tillåts veta bättre vilka vi är. Vår rätt att definiera oss själva har försvunnit, men till syvende och sist är det bara vi själva som kan göra det. När jag ibland frestas att säga Han ÄR eller hon ÄR, så hejdar jag mig. NEJ, han/hon ÄR inte. Han/hon handlar och handlingen accepterar jag inte. Jag kan aldrig förändra en annan människa, därför jag inte vet VEM hon är. Jag bara tror mig veta med hjälp av en terminologi eller för att jag bara tror mig kunna säga - Du ÄR. Men vad jag avslöjar är nog mer vem jag själv är inför mig själv. Varför kategoriserar jag, varför påstår jag att någon ÄR någonting….. Varför tittar jag inte på handlingen och försöker se på vilket sätt jag är delaktig. Mellanmänsklighet - det är vad som sker mellan individer som är intressant och det enda vi kan nå. Vem personen bakom handlingen ÄR, kan vi aldrig få veta! Varför lägger vi då ner så mycket tid på att försöka. Jo, för någon eller något gagnar det. Men frågan är VEM eller VAD det gagnar?

Tänk, om man kan förklara ondskan med en äkta oförmåga att tänka. När man talar om psykopater, säger man - de kan inte känna. Om man utgår från Hanna Arendt skulle man kunna säga att dem som vi ser som psykopater egentligen är människor som inte har förmågan att tänka. Det har lite av försvaret inom sig - Jag lydde bara order!  Ungefär som medlöparna gör gällande mobbning - Jag gjorde bara det alla andra gjorde. De tänker inte. Arendt frågar sig om just oförmågan att tänka även bidrar till att människor kan sakna samvete. Ja, varför inte. Om man inte tänker så förstår man inte innebörden av ens handlande och då förblir samvetet dött. Nazisterna och en del av dess sympatisörer är enligt Arendt icke-tänkande människor. Om man sätter detta i relation till Descartes - Jag tänker, därför existerar jag. Ja, då kan man ju faktiskt dra slutsatsen att en sådan som Eichmann inte existerade som vi känner till existens. Han ångrade sig inte, han såg inte ut att ha något samvete och han anpassade sig väl till nya regler under rättegångstiden. Arendet kallar det som hände Den banala ondskan, därför att hon inte såg något monster när hon tittade på honom under rättegången. Hon såg en ansenlig liten man som inte gjorde något större väsen av sig.

En annan av dessa kvinnliga filosofer som vägrar kalla sig för feminister, Martha C Nussbaum menar att känslor i själva verket är tankar. Hon menar att emotioner är värdeomdömen. Vi reagerar över händelser, t.ex. ond bråd död, naturkatastrofer mm. därför att vi inser innebörden av det som händer. Om vi inte gör det, känner vi ingenting heller. Känslan överväldigar oss exakt vid det ögonblicket då vi förstår innebörden - att mannen vi älskar aldrig kommer tillbaka… kan inte komma tillbaka. Först när vi får ett meddelande om eller ser en olycka reagerar vi ofta inte alls. Vi har ännu inte tagit in det, börjat tänka … Ni vet, man kan ju om något inte är alltför när oss, tänka bort och då känner vi heller inte.

När man läser både Arendt och Nussbaum drar det ihop sig i magtrakten av något som liknar ångest, då man inser att vi människor faktiskt inte tillåts tänka själva. Vissa av oss kan bara inte låta bli att göra det. Men många, alltför många av oss säger - Det har jag inte tänkt på!

Det sägs att ondskan föds i okunnigheten, men att vara okunnig är inte detsamma som att sakna förmågan att tänka. Det är när vi inte kan tänka att det vi är på väg att göra är fel, som ondskan får fritt utlopp. En okunnig individ kan bli kunnig.

Att se känslor lika med tankar bidrar till att man ser på det som händer på ett helt annat sätt. Vi förmodar, förutsätter rentav att alla kan tänka, vi försöker t.o.m. förklara andras onda handlingar som om de tänkte - men, det verkar onekligen inte så. I vilket fall verkar det finnas en äkta oförmåga att tänka … vilka konsekvenser en handling kan få. Inte minst visar en del politiker och statsöverhuvuden detta. De tvingar oss alla till att bli en lydig massa som de kan få kontroll över. Tyvärr kan vissa av oss helt enkelt inte låta bli att tänka. I krig är det många av dem som tänker som aldrig överlever, men vissa har gjort det.

Ondska är detsamma som en äkta oförmåga att tänka. Den har ingenting med känslan att göra mer än det Nussbaum menar - när vi inser innebörden. Psykopater är med detta sätt att se på saken inte känslolösa, de saknar förmågan att tänka. Är det då genom tanken man skall nå fram till en psykopat? Är det boten. Men om de inte har förmågan att tänka, hur når vi dem då…. För att kunna känna måste en individ kunna tänka
Visst får man en annan syn på tillvaron, om nu Arendt och Nussbaum har rätt. Men det är viktigt att man har en holistisk syn på människan om man skall förstå deras resonemang. Tanke och känsla är inte två förmågor som är åtskilda. Det verkar som om den ena är en förutsättning för den andra eller är en helhet som egentligen aldrig kan splittras mitt itu. 

__________________________________________

Vi dövar våra känslor/tankar med psykofarmaka när det vi ser som känslor blir för övermäktiga. Vad vi själva verket gör med Arendt och Nussbaums sätt att resonera, är att vi stoppar den tankeprocess som skulle få såret, sorgen, övergivandet mm. att läka. För det är ju när vi börjar förstå innebörden i något som hänt som vi börjar känna - det är då vi överväldigas! Psykofarmakan dövar tänkandet och därmed känslan och därmed samvetet…. Det låter inte bra…

Själv är jag uppfostrad i andan - du skall tänka på andra först, sen på dig själv, så till den milda grad att jag under många år försummade mig själv fullständigt. Det här gjorde mig inte svag, snarare tvärtom, men till slut kändes det som om jag inte levde. Det fanns alltid någon som jag skulle tänka på. Jag gjorde uppror till slut och fick höra att jag var självupptagen och egoistisk. Dessutom fick jag veta att jag vill bestämma över andra. Ingenting kunde vara mera fel i mina ögon. OK, självupptagen kunde jag ställa upp på, men egoistisk. Bestämma ville jag - över mig själv. När jag växte upp började jag se på dessa människor med andra ögon och jag fick en klarsyn - Det var dom som var egoistiska - jag blev obekväm när jag stod upp för mig själv - jag skulle vara till för dem. Den Andres ansvar fanns inte för mig, då de inte ens funderade över hur jag levde och såg på saken. Jag kände mig som ett verktyg. Därför, alldeles för sent, upphörde jag att ha kontakt med dem som sökte tröst hos mig och bara det. Däremot ställde jag alltid upp för dem som stod mig nära på ett eller annat sätt. I viss mån blev jag väl till slut egoistisk, eftersom jag kämpade för min rätt att få leva. Jag var inte enbart till för andra.  

När jag blev relativt vuxen fick jag kontakt med en del filosofer som tog upp detta med den Andre och vårt ansvar (se exempelvis Levinas). Levinas är svår att förstå, men så mycket förstod jag iaf att ansvaret var ömsesidigt. Något jag inte haft någon erfarenhet av. En annan filosof Riceour talar om att vi är en del av andras livshistoria, vilket också ger oss ett ansvar för den Andre. Det här kändes oerhört sympatiskt. När jag nu för ett par veckor sen läste ur Rickards blog En annan verklighet om att man skall se till att uppfylla den andras behov först fick jag verkligen en bekräftelse på att det här stämmer.

När man inser att man är en del av en annan individs livshistoria, förstår man vad ansvaret betyder. Man inser att man inte kan vara som man vill, behandla en annan som man vill mm. I och med detta ser man också den Andre som ett subjekt, dvs. en människa likt mig själv, känner; gråter, skrattar och sörjer mm. känner smärta, blir olycklig men också lycklig och tacksam. Det här är inte något i likhet med spegling. Man ser inte sig själv, man ser individen framför sig som ett subjekt med samma förmåga till känslor o.dyl. som en själv, men att hennes uttryck kan skilja sig åt radikalt. Att se den Andre som ett subjekt likt en själv utan att spegla sig är nog det svåraste man kan göra. Att se den Andre som ett subjekt olikt en själv är nog ännu svårare. Det är nog också frågan om mognad. När man vet vem man själv är, kan man skilja på vad som är ditt och vad som är mitt. 

Har ni hört det här - Men detta har inte du ansvar för! Om du gör slut eller vill skiljas så är det den som är kvar som får handskas med detta själv. Hon/han får ta hand om sitt. Du har endast dig själv att tänka på. I sexuella sammanhang får man ofta läsa i tidningsspalter - Du skall först och främst tänka på din egen njutning. Den andre får ta hand om sin…. osv. Det finns många exempel där vi faktiskt uppmanas att tänka enbart på oss själva. Det är lite - Skit i andra-mentalitet. Ärligheten är en dygd på många sätt. Devisen Ärligheten framför allt, tycks råda i vårt samhälle. Om inte någon annan klarar av ens ärlighet så är det inte vår sak.  Lögner är mycket värre.

Tar vi ansvar för den Andre då vi t.ex. talar om för vår bästa vän att hennes man är ute och vänsterprasslar eller till vår bror att kvinnan i hans liv har en älskare. Tänk om denna sanning blir för tung. Skall vi om vi själva är älskarinnan eller älskaren ringa upp till den totalt ovetande äkta hälften och berätta hur mannen/kvinnan i själva verket är. Vi vet ju inget om denna hälft - vad hon eller han gör efter att få veta en sådan sak. Många menar att detta inte är vår sak, för det enda riktiga är att lögnerna upphör och att man själv är ärlig. Men menar jag med stöd i Levinas och Riceours teorier, fråntar vi oss då inte ansvaret för den Andre. Bör vi inte tänka på vad vi kan åstadkomma med vår ärlighet. Är det vår sak … Det här kan man resonera kring många timmar… Med vilken rätt har vi som vänner, älskare, älskarinnor att rasera en annan människas liv. Vi kan inte skydda oss med att säga - Men det var ju inte jag, utan mannen som vänsterprasslade. Jo, till viss del var det just jag.

Det hör till att säga, det är PK - jag är inte för otrohet. Sanningen, vilket inte är PK är att jag är obotligt trogen. Men jag kan nog ändå fråga mig om någon är otrogen mot mig - Vilket ansvar har jag i det som hänt. Har jag brustit! Med detta menar jag inte att man alltid har någon större del, men man bör ändå ställa frågan. Han kanske helt enkelt inte älskar mig. Mitt ansvar är då att ha sett detta och lämna honom. Det här svårt, men inte omöjligt.

Vi äger inte människor, som jag tolkat Levinas.
Däremot har vi ett ansvar för dem, att förstå att det är en människa man har framför sig, som precis som jag har rätten att få bli behandlad på ett ansvarsfullt sätt. Om någon inte längre älskar en skall man ge dem fria, inte hålla fast dem som om de vore ägodelar. Alla som älskat vet att detta är oerhört svårt.

Inser man att man är en del i andras livshistoria, förstår man att man kan finnas med som en del under hela dennes liv. Man kan förstöra eller förgylla en annan persons liv. Om man är omedveten om förgyllandet sker ingen skada, men om man är omedveten om vilken skada man kan göra, så blir skadan värre. Själv lever man sitt liv som vanligt, omedveten om den skada man gjort - då visar man inte ansvar för den Andre. Nej, man vet inte ens att den Andre finns. När jag läser Levinas och Ricoeur så inser jag att det är inte vad jag anser vara det bästa som det är frågan om, utan om vad den Andre anser vara det. Och om man inte känner den Andre, så skall man nog ta ett steg tillbaka.

Spegling (som jag inte talar om utifrån psykologiskt perspektiv) är att tro att den Andre ser allt på mitt sätt. Det är som om bilden av mig själv skymmer sikten för den jag har framför mig. Jag ser mig själv i en annan person och om jag önskar att få veta om min man är otrogen, är detta också bäst för alla andra. Alla är som jag!
Ansvaret för den Andre förutsätter dock att man ser VEM man har framför sig och VEM man själv är. Om man inte ser VEM den andra är, och heller inte kan få veta det, finns nog bara en enda sak att göra - ta ansvaret för den Andre genom att själv bära bördan av att veta något man inte vill veta.

 Ömsesidighet!

____________________________________________ 

Nästa blogg

"Det var inte dumhet, utan en märklig, alldeles äkta oförmåga att tänka"
Hanna Arendt om Eichmann och Den banala ondskan. 

För många år sen kom jag i kontakt med Johan Asplunds tunna bok om social responsivitet och asocial responslöshet. Den öppnade ögonen för mig och kunde förklara varför jag blev alltmer nervös och upprepade mig gång på gång när jag pratade med en kurskamrat flera år tidigare. Hon svarade helt enkelt inte. Inte ens med en enda lilla nick. Jag hade en barndomskamrat som inte heller svarade och när jag upprepade en sak för tredje gången kunde hon säga - Jag hörde vad du sa. Och jag replikerade snabbt - Men varför svarar du inte då. Hon sa till mig - Det måste du väl förstå, eftersom jag sitter en meter ifrån dig. - Jo, svarade jag, men du satt ju och tittade ner i tidningen. Detta hände inte så ofta med min barndomskamrat. Desto mer med min kurskamrat. Jag fick ingen förklaring - och jag uppfattade henne som lite märklig. De flesta andra upplevde det på samma sätt. Men ingen kunde hitta någon förklaring. Inte förrän jag kom i kontakt med Asplunds bok om social responsivitet och asocial responslöshet fick jag svaret.

En stor del av meningen med olika former av "enmansaktiviteter" är att få respons. Utan responsen vore aktiviteten meningslös. Asplunds teori säger att till exempel drakflygning, bilkörning och att slå i en spik i en planka är grundläggande former för socialt liv. Trots att detta är enmansaktiviteter är de inte egocentriska. Draken, bilen och spiken blir till "levande" väsen och "svarar" drakflygaren, bilföraren och snickaren. Det är däri lusten ligger. Vad vore det för mening att kasta boll mot en vägg om inte bollen studsade tillbaka? Och vad vore det för mening att säga "hej" till någon om denne inte hälsade tillbaka? Det är således i responsen från andra som vi blir levande. (se Asplund 1987 sid 36 - 39).

Icke-verbala enmansaktiviteter fyller alltså sitt syfte, men hur länge? Dessa aktiviteter förfaller att i längden bli ganska långtråkiga och enformiga. Asplund fortsätter sitt resonemang med att den socialt responsiva människan inte gärna håller tyst. Hon behöver någon att tala med. Att på något sätt bli "tvingad" till tystnad innebär att bli kuvad. Det sociala småpratet och verbala kontaktförsök kommer naturligt och spontant för människan. Att inte få göra detta innebär att bestraffas, att disciplineras. Varje disciplinerande inrättning kräver följaktligen tystnad, eller mycket kontrollerade former av prat. Det sociala pladdret ska omöjliggöras. Är att förvägras social responsivitet rent av den hårdaste av alla former av bestraffningar? (se Asplund 1987 sid 83 - 86).

Asplund är socialpsykolog och intresserar sig för mellanmänskliga relationer, när det fungerar och när det inte gör det. Han pekar på vår drivkraft att få svara, t.o.m. så stor att vi många gånger kan ställa en fråga bara för att få svara själv. Inte för att få ett svar av andra. När man läser Asplund får man en förklaring till varför den sociala responsiviteten många gånger inte finns där. Varför vi många gånger känner en brist i kommunikationen. Från vaggan till graven kuvas vi - vi skall vara tysta som barn och många gånger är vi förvägrade att svara när någon säger till oss. Vissa människor har kanske kuvats en gång för mycket. Deras brist på respons har blivit en del av dem själva, men speciellt en del av samspelet mellan andra människor. Våra nickar och våra ja - är inte alls ett tecken på att vi håller med - vi talar om att vi lyssnar och att vi ämnar svara.

Eftersom Johan Apslund talar om vad som händer i det sociala samspelet är det viktigt att fråga sig själv om man är del i att det händer att någon vi träffar inte svarar oss. Är det kanske så att vi mot t.ex. våra barn är för stränga. Vi tillåter dem inte att säga emot och till slut svarar de inte ens med en nick. Då blir vi arga över det, därför att vi själva behöver respons. Därför menar Asplund att ett gräl också tillhör den sociala responsiviteten.

Vi tror ofta att när någon är responsiv, så är den det i positiv mening. Ett Dra åt helvete är ett svar, även om vi inte gillar det. Vi kan tillochmed kalla en person som undslipper en sådan otidighet för att vara asocial, men så är inte fallet enligt Asplund. Den asociala responsiviteten handlar om att inte svara alls. Man svarar genom att inte svara, därför kallar man detta för en respons även den. Men det är en asocial responsivitet eftersom samtalet, interaktionen stannar av. Jag blir t.ex. frustrerad av att någon jag väljer att gräla med lägger på luren, eller vänder ryggen åt mig och går ut ur rummet.

Fråga några nära vänner om de vill vara med om ett litet experiment. Låt dem tala till dig utan att du ger någon som helst respons, du nickar inte, du säger inte ja - du tittar bara på personerna. Observera vad som händer med dem. De slutar att samtala med dig. Fråga dem sen hur de kände sig och svaret du får ger dig också en bekräftelse på vikten av att svara. Troligen känner de sig illa till mods, får ångest av den förvirring de känner.

Asplund säger i första citatet att enmansaktiviteter inte är egocentriska. Jag skulle vilja kalla dem intrasubjektiva. Genom den intersubjektivitet som existerar mellan människor lär vi oss att interagera med andra. Ett föremål, en aktivitet blir på så sätt en interaktion på samma sätt. Vi tycks ge föremålet ett eget liv som vi kan interagera med. Men interaktionen sker inom oss själva med minnet av tidigare samspel fullt levande.

Asplunds teori är lätt att ta till sig, enkel att förstå och det viktigaste av allt är att man inte behöver gå in på den andres personlighet. Det räcker med att förstå att interaktionen inte fungerar. Man går därifrån av det enkla skälet. Eller så räcker det med att man verkligen får den andra att förstå att det är helt OK för henne att svara, istället för att fördöma henne för bristande kommunikationsförmåga. Detta får henne snarare att bli tystare och mindre benägen att ge respons, om detta nu är möjligt.

När andra inte svarar av vilket skäl det än må vara, svarar vi själva - och de svar vi ger oss själva kan få katastrofala konsekvenser. Vi kan ge svar som skuldbelägger den Andre eller oss själva. Vi kan t.o.m. se detta som ett sjukligt tillstånd. När det i själva verket handlar om en responsivitet som någon gång i livet har kuvats. Men det som kuvats en gång kan återställas om man känner att det är helt OK att svara, oavsett vilket svaret är. För är det inte så att vi många gånger inte bara vill att någon svarar utan också att svaret skall vara det vi vill höra. Med detta vill jag få fram att vi själva kan vare en del av den asociala responsiviteten. Vi accepterar aldrig något svar och självklart tystnar den Andre till slut. Detta ger oss ett ansvar för den Andre och om detta kommer nästa blogg att handla om.

Johan Asplund - social responisivet och asocial responslöshet - lägg det på minnet och läs boken
Det sociala livets elementära former 

Min blogg kommer beröra det mellanmänskliga, dvs. intersubjektiviteten. Om det område som existerar mellan mig och den Andre. Iofs präglas ett möte mellan enskilda personers personlighet och socialitet, men skapar ett innehåll som inte kan spåras tillbaka till en av dem. I själva verket kan mötet skapa ett innehåll som överskrider bådas erfarenhet och t.o.m. tankevärld. Det är i mötet med andra som vi *blir till* just i det ögonblicket det sker. Vi träffar olika människor och vi är aldrig densamma även om det kan kännas så. Vi kan därför aldrig säga VEM eller ens att någon är skuld eller upphov till om något går fel och vi kan inte säga vems förtjänst det är att allt går bra. Det handlar om en förståelse eller icke-förståelse för vilken karaktär interaktionen får. När det finns förståelse funderar vi inte - vi upplever endast mötet som fantastiskt. När det finns icke-förståelse blir vi fundersamma, vi vill få förklaringar. Vi börjar söka fel hos oss själva och helst hos den Andre. Vi söker i det inre istället för att söka i det vi har mellan oss. Och vi tror oss ofta få svaret om vi kan kategorisera den Andre. Den största lyckan är att träffa de människor som inte skapar några friktioner, men växer vi då som individer. Skulle vi någonsin ha möjlighet att lära oss någonting mer än det som inte överskrider det vi redan kan.

Välkommen till min blogg